Finansieringen av sjukvården hänger inte nödvändigtvis ihop med produktionen av densamma


Av Gästbloggare, 01 Sep 2011

I dagens nummer av dagens Industris (DI) debattsida sätter Kent Andersson från Trygg-Hansa fingret på något viktigt: tillgängligheten i vården.

Om analysen och fokuset är rätt är det mer tveksamt om lösningen är den rätta.

Det brister i tillgänglighet i svensk sjukvård. Köerna har nästan bara varit borta en gång sedan efterkrigstiden och det är mellan åren 1992 – 1994, när den dåvarande Vårdgarantin infördes och ett mindre ekonomsikt statligt stimulansbidrag utgick till landstingen för dessa skulle klara ut att implementera Vårdgarantin.

Sedan dess har lika mycket vatten flutit under broarna som köerna ringlat sig långa. Under en rad av år gjorde den dåvarande socialdemokratiska regeringen inte särskilt mycket åt köerna. Sedan kom beslut om nationell statistik och därefter kom Vårdvalsreformen.

Att öppna upp för privata vårdaktörer som tillåts verka under goda förutsättningar, och med det avses ersättningssystem som fungerar och en förutsägbar politik, har köerna på många håll minskat.

Det visar på ett par viktiga saker: finansieringen av sjukvården hänger inte nödvändigtvis ihop med produktionen av densamma. Det visar också att det, som så ofta annars här i livet, är hur man gör det som avgör framgång eller misslyckande. Sättet att göra det på i detta fall handlar om att släppa lös privata vårdgivare i produktionsledet med konkurrensneutralitet som medel; att huvudmannen för sjukvården ska ha helt neutrala regler för privata respektive offentliga vårdgivare.

Med ett skattefinansierat system som bär ett stort inslag av privat vårdproduktion i utförarledet går det uppenbarligen att korta köer.

Nu ska vi komma i håg att det brister både här och där i konkurrensneutralitet och i goda villkor för privata vårdgivare att verka under, i synnerhet norr om Dalälven för att dra en grov geografisk gräns. Men det till trots; tillåts privata vårdaktörer att verka med rejäla och rättvisa ersättningssystem är det ett väsentligt bidrag till att minska vårdköerna, förbättra kvaliteten och få nöjda patienter.

Det verkar inte hänga så mycket på finansieringen.

Den Holländska modellen har uppenbarligen flera fördelar, men en av nackdelarna är att patientens valfrihet är starkt begränsad till att välja mellan några stora försäkringskonglomerat – inte att kunna välja vårdgivare. Ur valfrihetsperspektivet är den svenska modellen att föredra.

Men den svenska modellen behöver utvecklas. Ersättningssystemen måste bli rättvisa; det är inte rimligt att ersättning till privata vårdaktörer varierar i en alltför stor omfattning för samma typ av ingrepp vid samma typ av diagnos. Där måste det bli en ändring.

Valfriheten behöver också tryckas ut till specialistvården. Det sker i dag i många landsting, men det skulle vara bra med en ökad dialog mellan dessa, SKL och staten.

Sedan behöver vi se över hur vi håller en fortsatt dynamik vid liv på Vårdvalens marknader; det måste vara fortsatt lätt för nya – och mindre – aktörer att komma in.

Så: fortsatt skattefinansiering men mer valfrihet, dynamik och innovationer.

/Ulf Öfverberg