Drastiska konsekvenser för välfärden av Reepalus modell

· · ·
Av Håkan Tenelius, 07 Sep 2016

Förvirringen är i det närmaste total i debatten om vinster i välfärden just nu. Ilmar Reepalu har beställt ett par rapporter från en företagsekonom, som föreslår en metod att begränsa välfärdsföretagens vinster. Men vilken vinst menar de? Åtta procent på vaddå? Och hur kan Ilmar Reepalu påstå att det finns vårdföretag som har vinster på 40-50 procent?

 

Joachim Landström, fil dr i företagsekonomi vid Uppsala universitet, redovisar fyra modeller för vinstreglering i välfärdsföretag. En av modellerna har han utvecklat vidare, och det är denna som Ilmar Reepalu av allt att döma kommer att utgå ifrån i den utredning han presenterar den 1 november.

Vanligen beräknar vi vinst utifrån ett företags omsättning. Vi kan till exempel tala om rörelsemarginal, som är årets intäkter minus kostnader innan avskrivningar gjorts, räntor och skatt betalats och eventuell utdelning skett till ägarna. Vårdföretagen i Sverige hade 2014 en genomsnittlig rörelsemarginal på 7,3 procent.

Men Landström och Reepalu baserar sin vinstberäkning på vad de kallar investerat kapital. Ett genomsnittligt vårdföretag med omsättning på 10 miljoner kr hade alltså 2014 en rörelsemarginal på 730 000 kronor. Men låt oss säga att det kapital ägarna investerat uppgår till en miljon kr – då blir vinsten inte 7,3 procent utan hela 73 procent. I Landströms och Reepalus värld, alltså.

Landström/Reepalu menar att en rimlig avkastning på det investerade kapitalet är åtta-tio procent. I räkneexemplet skulle en godtagbar vinst alltså vara 100.000 kronor. 630.000 kronor är ”övervinst” och ska inte få lämna företaget. Pengarna kan antingen konsumeras eller läggas i en fond. Om de inte förbrukats inom sex år ska de tillfalla Allmänna arvsfonden.

Jag noterar att många, både politiker och journalister, uppfattat det som att Landström/Reepalu menar att åtta procent på omsättningen är en rimlig vinst. Därmed borde företagen inte ha något att oroa sig för, eftersom de flesta i dag ligger under den nivån. Men det är alltså totalt fel. I exemplet ovan skulle den tillåtna rörelsemarginalen (egentligen rörelseresultatet) bli endast en procent. I de flesta småföretag ännu mindre.

Vad skulle förslaget få för konsekvenser? En huvudinvändning mot rapporterna är att en egentlig konsekvensbeskrivning saknas. Men Landström antyder ändå vad som kan bli följden. Han konstaterar att de små företagen drabbas hårdast av begränsningen. Företag inom vård, omsorg och skola med upp till fyra anställda tvingas sänka sin vinst från i snitt 151.000 kr till högst 28.300 kronor. Man kan fundera på vad det skulle få för effekt på nyföretagandet och viljan att utveckla företag inom välfärden.

Även de riktigt stora företagen drabbas hårt. Landström nämner tre företag som han tror helt enkelt måste likvideras om förslaget genomförs – Ambea, Attendo och Frösunda Omsorg. Detta skulle vara konkurser som slår mot närmare 40.000 medarbetare och 25.000 brukare. Landström nämner inget om effekterna för de drabbade människorna, eller vad detta skulle få för följder för kommunernas verksamhet.

Han beskriver det som skulle hända med företagen som ”en ekonomisk chock som kommer gå genom systemet”, men att när den passerat så har de ”oseriösa” företagen försvunnit.

Landström antyder mellan raderna alltså att vi får färre företag i välfärden när denna chock gått genom systemet. Han säger inget konkret om vilka effekterna blir, men konstaterar på ett annat ställe i rapporten detta: ”Färre företag leder dessutom till mer monopolistisk konkurrens. Mer av monopolistisk konkurrens riskerar leda till ytterligare sämre kvalitet i tjänsterna som erbjuds brukarna, mindre innovation av tjänsteutbudet, fler värdeförstörande investeringar och därmed minskade skatteintäkter och lägre tillväxt.”

Landström konstaterar också i en bisats att den modell han föreslår kommer att ”minska drivkrafterna att öka utbudet och öka innovationstakten i branschen” – alltså tvärt emot det som många ser som det tunga argumentet för alternativ i välfärden.

Och ingenstans försöker han närma sig det som borde vara huvudfrågan: På vilket sätt skulle denna begränsning öka kvaliteten i välfärden?

I debatten hävdas att Landström visar att 15 miljarder kronor skulle ha återförts till välfärden om hans modell tillämpats de senaste åren. Det stämmer inte. Landström har visserligen räknat på åren 2005-2014, men säger samtidigt: ”Givet dessa antaganden är det inte möjligt (min kursivering) att hävda att om en reglering enligt denna rapports förslag kulle funnits på plats under denna tidsperiod skulle 15,2 miljarder kr återförts till verksamheten. Beräkningarna tyder dock på att det är mycket väsentliga belopp som skulle kunnat återföras till verksamheten.”

Här noterar jag att om vinsterna begränsats motsvarande denna summa skulle företagens skatteinbetalningar minska med kanske fem miljarder kronor.

Fem miljarder mindre till välfärden, alltså. Förutom konkurser, stopp för nyföretagande, innovationer och valfrihet.