Snarare intrasslat än klargörande, Pengar och Politik!

· ·
Av Håkan Tenelius, 25 Jan 2017

I radioprogrammet Pengar och politik diskuterar ekonomen Sandro Scocco tillsammans med Jenny Lindahl frågor som rör arbetsmarknaden, avtalsrörelsen och liknande frågor. Avsnitt 52 öppnas med löftet om att frågan om vinster i välfärden nu ska redas ut. Men det bestående intrycket är hur intrasslade de medverkande är.

I en debattartikel vägs varje ord noga för att budskapet ska bli så tydligt som möjligt. Det är därför det kan vara så värdefullt att lyssna till när någon istället pratar fritt. Inte för att denne ska försäga sig – det är viktigt att alltid ge den talande en rättvis tolkning. Utan därför att man då kan lägga ut texten på ett mer fullödigt vis och tankarna bakom ståndpunkten tydligare träder fram.

Jag fastnade för tre sådana uttalanden, från respektive deltagare i programmet om vinster i välfärden i radioprogrammet Pengar och Politik.

Sandro Scocco, en kunnig och duktig nationalekonom, för ett resonemang om innovationer som visar på en mycket begränsad förståelse för fenomenet. Det som föranleder det problematiska resonemanget är att Scocco vill bevisa att välfärdsmarknaden inte är en marknad i egentlig mening. Eftersom innovationer inom välfärden inte är av teknisk natur är de omöjliga att söka patent för. Och kan företagen inte skydda sina innovationer kommer de sakna incitament för dem, vilket leder till att innovationerna uteblir. Då återstår enbart för företagen att skära ned på personalkostnaderna – det enda återstående sättet att minska kostnaderna och skapa vinst, enligt Sandro Scocco.

Det här är fel av flera anledningar. Eller snarare, det är kedja av felaktigheter.

Välfärdsmarknaden är inte en marknad i strikt mening då priset på tjänsten inte bestäms av genom fritt kontakt mellan de som nyttjar tjänsten och den som levererar den, utan av det offentliga. På den punkten har Vårdföretagarna ingen avvikande åsikt. Men det betyder inte att privata utförares tjänster inte kan upphandlas och tillåtas konkurrera med varandra och med det offentliga. Tvärtom ska välfärden dra nytta av de karakteristika som kännetecknar en välfungerande marknad för att driva kvaliteten framåt och kostnaden neråt.

Det stämmer att innovationer inom vård och omsorg, men även inom tjänstebranschen i stort, inte bygger primärt på tekniska lösningar. Ofta rör det sig snarare om att utveckla bättre arbetssätt. Och det är verkligen inte så att dessa inte genomförs av rädsla för att de ska stjälas av andra företag. Men det är vanligt att dessa innovationer osynliggörs, jag har tidigare skrivit om detta här.

Det är dessutom mycket fyrkantigt och verklighetsfrånvänt att tro att alla företag strävar efter patent på sina innovationer. Många företag undviker att söka patent eftersom det är dyrt och krångligt. Eftersom patent blir offentliga kan en patentansökan snarare driva på konkurrenterna att hitta snarlika lösningar. Rätt eller fel är det ytterligare en anledning till att företag undviker att söka patent.

Som lyssnare undrar man naturligtvis om Sandro Scocco skulle vara mer positivt inställd till privata, vinstdrivande företag inom vården och omsorgen om det var så att han tillfullo förstod de innovationer de står för.

Som lyssnare undrar man naturligtvis om Sandro Scocco skulle vara mer positivt inställd till privata, vinstdrivande företag inom vården och omsorgen om det var så att han tillfullo förstod de innovationer de står för.

Det andra resonemanget jag reagerar för är programledaren Jenny Lindahls räkneexempel kring en nystartad skola. Fullt medveten om att exemplet är hastigt påkommet och bör tas med en nypa salt säger det ändå något om hur man ser på företagandet i sektorn. I exemplet startar en person en ny skola med 20 (!) miljoner eget kapital. Summan är anmärkningsvärt hög och mycket få, om ens någon som startar ett nytt företag har det kapitalet i utgångsläget. I själva verket startas de flesta företag med en avsevärd andel lånat kapital vilket påverkar det operativa kapitalet – som Reepaluutredningen bygger sina beräkningar på.* Och frågan är hur många banker som är intresserade av att låna ut pengar till verksamheter som är satta under sådana ekonomiska restriktioner att deras återbetalningsförmåga kan ifrågasättas.

Följden av att så grovt överskatta företagens utgångsläge blir att man också tror att de kommer ha ett mycket större tillåtet rörelseresultat – givet att förslaget om vinstbegränsning skulle bli verklighet. Det spär på den felaktiga uppfattningen att förslaget inte alls innebär någon inskränkning för företagen.

Slutligen reagerade jag för något som Reepaluutredningens sekreterare sade om att mäta kvaliteten. Utredningen valde att inte gå vidare och undersöka möjligheten att sätta tydliga kvalitetsmål. På frågan om varför man valde att göra på det viset svarade Elin Sunberg att det inte vore möjligt att utforma kvalitetsmått som skulle leda till lägre vinstnivåer. Det här är en kort men ack så viktig detalj – det antyder att kvalitetsmåttets syfte inte skulle vara att säkerställa kvaliteten utan fungera som ett instrument för att begränsa vinsterna.

För att tala klarspråk: För utredningen är det viktigare att begränsa vinsterna än att säkerställa kvaliteten. Eller, uttryckt med andra ord, kvaliteten får vara hur låg som helst så länge vinsterna begränsas. Har detta varit utredningens mål? Tanken svindlar.

Faksimil från Pengar och Politiks sida på Soundcloud

*Beroende på hur det lånade kapitalet används får det olika effekter på företagets operativa kapital. Det beror på att olika poster i balansräkningen leder till att det operativa kapitalet ökar respektive minskar.