Håkan Tenelius svarar Göran Rosenberg

·
Av Håkan Tenelius, 18 Maj 2017

I söndags, i ”Godmorgon, världen!” kritiserade krönikören Göran Rosenberg privata välfärdsaktörer. Här ger Vårdföretagarnas näringspolitiska chef Håkan Tenelius en svarskrönika.

 

Ibland drömmer jag om att få prata i radio. Inte bli intervjuad om någon statlig utredning i ett kort inslag i Studio Ett, eller få ge en tio sekunders kommentar i Lunchekot. För det har jag redan varit med om. Jag har till och med fått en facebookpost uppläst i Det politiska spelet. Även om de glömde att säga att den var från mig.

Nej, det jag drömmer om är att få prata till punkt, och välja mitt ämne helt på egen hand. Åtskilliga gånger har jag funderat på att anmäla mig som kandidat till lyssnarnas sommarvärd. Fast vem skulle rösta på mig?

Men det fräckaste vore förstås att bli krönikör i ”Godmorgon, Världen!”. Det insåg jag i söndags, när jag hörde Göran Rosenbergs krönika. I en sån krönika kan man påstå i princip vad som helst. Gör man det bara i saklig och eftertänksam ton, låter det som en självklar sanning.

Faksimil från Sveriges Radios program Godmorgon Världens hemsida

I krönikan målar Göran Rosenberg upp en målkonflikt som han tycker sig se: att vinstdrivande företag inom välfärden inte går att förena med målet att ge alla människor vård efter behov på lika villkor. Han påstår att vi som företräder företagen som svar på förslaget om vinsttak istället kräver mer kontroll, vilket han menar skulle förstöra tilliten. Han säger att han väntar på att vi i branschen ska ställa oss frågan VARFÖR vi fostrar våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla.

Kort sagt försöker Göran Rosenberg blåsa liv i en populär nidbild av människan – att hon är medmänsklig ända tills hon upptäcker att det går att tjäna pengar på att inte vara det.

Men stämmer den bilden? Stämmer det att människor som märker att vård kan vara lönsamt slutar att bry sig om patienterna?

Jag vill gärna svara på Göran Rosenbergs fråga: Vi fostrar våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla för att vi är människor. Och faktiskt, vi upphör inte att vara människor bara för att vi får en lön för vår insats, eller får pengar över av en ersättning från landstinget, när vården är utförd. Inte ens de som är anställda för att förvalta våra pensionsfonder och investerar pengarna i vårdbolagen – ibland kallas de riskkapitalister – är något annat än människor.

Men människan gör då och då fel. Det har funnits perioder då hon menade att en rimlig äldreomsorg var att knuffa gamlingarna utför ättestupan. För inte så länge sedan ansåg hon att höjden av demensvård var att bädda ner de äldre i åttabäddssalar, där alla bar landstingets praktiska, ryggknäppta patientskjorta. Och tvingades göra det stora behovet samtidigt, på fredagseftermiddagar. Så att det sen var lugnt över helgen.

Det var för övrigt den beryktade långvården på 70-talet som fick politikerna att se sig om efter alternativ till det offentliga monopolet. Ett monopol som missat en stor del av det där medmänskliga.

Just detta, att människan i all välmening ändå kan göra fel i sin ambition att vårda på bästa sätt, är förklaringen till att vi som försvarar de privata alternativen förespråkar krav på tillstånd och uppföljning av kvaliteten i vård och omsorg. Det spelar förstås ingen roll om utföraren är kommunal eller privat. I båda fallen måste vi vara säkra på att patienten eller den äldre får bästa möjliga omvårdnad.

Har vi dessutom ett system som gör det lönsamt att göra rätt och olönsamt att göra fel, så har vi löst den där målkonflikten som Göran Rosenberg oroar sig för. För även om tillit och professionalism är mycket viktigt i vården, är det inte oväsentligt att den som utför god vård också får anständigt betalt. Om någon är osäker – fråga första bästa sjuksköterska.

Det som stör mig mest är inte Göran Rosenbergs svepande antydan om att privat drift kantas av skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar. Inte heller hans vantolkning av vår kritik mot Ilmar Reepalus förslag till vinsttak. Det är hur han misstänkliggör alla seriösa och engagerade medarbetare och entreprenörer i privat vård och omsorg. Som brinner för att hjälpa medmänniskor.

Jag tänker på en bild, som för några veckor sedan var på tidningarnas förstasidor världen över: Läkarna, som bara efter någon minut var på plats för att undsätta skadade efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.  De kom från den närmaste vårdinrättningen, som råkar vara privat. Bland hjältarna runt den förfärliga händelsen finns både offentligt och privat anställda medarbetare i vården.

De drevs varken av någon vinstjakt eller det offentligas budgetrestriktioner.

De drevs av medmänsklighet.